söndag 2 december 2012

Du är inte högt upp för att du ser ner!

Föddes som prins, blev kung och har simmat i pengar sedan han var ung, men inte ens han kan...
Grymma fotbollsbackar tappar kontroll när Zlatan har boll, men inte ens han kan....
Beyoncé, en kvinna som inte skulle få ett nej ens av män som är gay, men inte ens hon kan....

INGEN har rätt att se ner på någon annan. Oavsett status, utseende, etnisk bakgrund, pengar, åstadkommelser eller något annat. Även den som känner att den har allt föddes inte med det. Därför ser jag ingen mening med att se ner på andra. Dessutom finns det ingen människa som har "allt" även om den själv upplever sig ha det, så återigen det finns ingen anledning att se ner på någon. Det finns alltid någon som har vad någon annan saknar och vise versa (det finns alltid någon som saknar vad någon annan har.)

Alla är vi människor. Är det något vi människor har gemensamt är det att vi föds med exakt samma människovärde. Ingen är mer värd än någon annan även om vissa av oss syns mer i medier än andra. Status, pengar och populäritet är ett kortsiktigt värde. Kom ihåg det när du ser ner på någon annan. Ytterst få är dessutom populära hela livet, övetyga inte dig om att du är en av dessa få. Speciellt inte om din övertygelse får dig att behandla andra sämre.

Jag tror att personer som ser ner på andra gör det för att få känslan om att de själva är högre än de egentligen är. Att höja upp sig själv är helt okej, men inte när man gör det på bekostnad av andra!

"Never look down on anyone, unless you're helping the person up"

/m.

torsdag 22 december 2011

Inspirerande eller hatisk avundsjuka?

Alla vi är avundsjuka på något eller någon. Det är ingen idé att förneka det. Men det är en sak att använda avundsjukan som bränsle och en annan sak att bara agera ut sin avundsjuka genom att snacka skit och missunna personen du är avundsjuk på. En av avundsjukstyperna gynnar dig, den andra missgynnar dig.

Avundsjuka typ 1, inspirerande avundsjuka (positiv): Du blir inspirerad till att skaffa något för att du har sett att någon annan har det. Den här typen av avundsjuka motiverar dig att uppnå det du inte uppnått. Den här motivationen leder i sin tur till din personliga utveckling. Därför kallar jag denna avundsjuka för positiv avundsjuka.

Avundsjuka typ 2, hatisk avundsjuka (negativ): Du är avundsjuk och missunsam. Resultatet av din avundsjuka är hat som resulterar i skitsnack och annan typ av missunnande. Den här typen av avundsjuka tar dig ingen vart så vad får du ut av att hata? Och hur ska världen utvecklas positivt om vi hela tiden genom skitsnack och annat missunnande drar tillbaka personer som är bra på det de gör?

Avundsjuka typ 2
Jag upplever att avundsjuka typ 2 tyvärr förekommer oftare än avundsjuka typ 1. Jag tror att en stor orsak till att den hatfylla avundsjukan kommer till är att det i dagens samhälle är skamfyllt att vilja ha något som någon annan har. Ett fenomen till att den hatiska avundsjukan blir allt vanligare än den inspirerande avundsjukan är enligt min teori att man i dagens samhälle hela tiden ska visa sig vara starkast, vackrast och bäst. Se bara på Facebook. Så fort du loggar in slås du av människors ambitiösa prestationer via statusar eller andra uppdateringar. Detta gör att man inte vågar visa sig svag eller vara på något annat ställe än på toppen. Men faktum är att man alltid kan klättra så att ingen är någonsin "on top" även om vissa på olika sätt är högre upp än andra. Grejen är att många av oss upplever att andra som har vad vi strävar efter är "on top" bara för att vi upplever att de är över oss. I stället för att låta den upplevelsen eller känslan motivera oss blir vi frustrerade, deppiga och arga. Bitterheten förtär oss i ställe för att driva oss. Så helt ärligt sluta hata och börja uppskatta. Uppskatta att du har möjligheten att göra mycket åt din situation. Och en annan sak du har garanterat något som någon annan eller till och med den du är avundsjuk på ser upp till. Glöm inte det...

"Some people will hate until there's nothing to hate but themselves, which is where they started..."

P.S Citatet är stulet från en status på Facebook.
/m.

fredag 9 december 2011

Speglar media verkligheten?

Medierna ska spegla samhället, hela samhället. Men är det verkligen fullt möjligt för en relativt homogen grupp att spegla svenska folket som är mångfaldigt på alla sätt och vis?

Bland det första vi gjorde på journalistutbildningen var en övning där vi fick svara på frågor och ställa oss i olika grupper beroende på våra svar. Bland annat ställdes frågor om vi hade någon annan etnisk bakgrund än den svenska, om vi bodde i villa och om vi kom från familjer med akademisk bakgrund. Resultatet av workshopen speglade givetvis mediabranschen. De flesta var etniska svenskar som kom från en akademisk familj och bodde i villa (om jag minns rätt). I samband med denna workshop fick vi reda på att det endast är omkring 10 procent av alla journalister i Sverige som har annan etnisk bakgrund än den svenska.

Familjeföretag och kontakter
Många om inte majoriteten av dem som arbetar inom media kommer från mediafamiljer, vilket mest beror på att branschen är väldigt kontaktbaserad. På lokaltidningar anställs barn till de som redan är anställda där. Inte för att barnen har studerat media, utan för att "mamma" eller "pappa" arbetar där. Men det gör väl inget, de är ju unga och har nya perspektiv på saker och ting eller hur? Absolut inte. Genom att ha växt upp med föräldrar som jobbar på tidningen har de omedvetet fostrats in i kulturen på tidningen. På så sätt rullar det på som det alltid har varit. Jag tycker det är synd att det är så få med annan bakgrund inte bara etnisk bakgrund, utan livsbakgrund som blir journalister. För att medierna ska kunna spegla samhället måste flera olika människor söka sig till branschen. Annars förlorar media anknytning till verkligheten, eftersom det är svårt att ta sig in i främmande områden, geografiska såväl som kunskapsmässiga. Och är det egentligen konstigt att det i medierna finns ett "vi (svenskarna) och dem (invandrarna)" tänk när majoriteten av dem som arbetar inom media är etniska svenskar? Skulle inte tro det...

Oliktänkande behövs
Enligt mig är mediabranschen alldeles för homogen för att kunna uppfylla sitt syfte, nämligen att spegla HELA samhället. Till exempel är förorter underrapporterade i medierna, speciellt de positva sakerna som sker i förorterna. Alldeles för få inom mediabranschen har vuxit upp i förorter, kan relatera till livet där eller har anknytning dit. På många lokaltidningar är man medveten om att underraporteringen är ett problem. Men samtidigt har tidningarna svårt att göra något åt problemet, eftersom de enda eller fåtal gångerna man kommer i kontakt med olika förorter är när det har hänt något dåligt där och då får man kontakt via polisen. Jag tycker detta är oerhört sorgligt för att jag vet att det i många förorter finns en utmärkande och fin kultur som inte lyfts fram. Genom att inte ta upp denna kultur och positiva saker som sker i förorterna tycker jag att medierna ger en förvrängd bild av verkligheten.

"Be the change you wanna see in the world"
/m.

torsdag 8 december 2011

Vi (svenskarna) och Dom (invandrarna)

Ponera att du blir våldtagen. Skulle du känna dig mer/mindre våldtagen om den som våldtog dig inte var etnisk svensk? Det skulle inte jag! Därför undrar jag varför medierna triggar främlingsfientliga grupper genom att ta upp våldtäktsmäns etniska bakgrund?  

Jag vet inte hur det är för er, men för mig skulle det inte spela någon roll om den som våldtog mig var etnisk svensk eller hade annan etnisk bakgrund än svensk. En våldtäkt är en våldtäkt oavsett vem som genomför den. Så som det inte spelar någon roll om det är en främling, familjemedlem eller ett ex spelar det inte någon roll om den som våldtar har en annan etnicitet än den svenska.

Våldtäkten i Småland
I veckan har medierna rapporterat om att en småbarnsmamma våldtagits i Småland. Så fort brottet våldtäkt kommer på tal sätts automatiskt främlingsfientliga antaganden igång. Antaganden om vilka som har begått våldtäkten. Oftast är det antaganden om att det är "dem" som har begått en våldtäkt,  "dem där invandrarna". Jag anser att svenska medier i många fall triggar dessa främlingsfientliga antaganden. Till exempel skrev Aftonbladet att våldtäkten skedde "i en av Migrationverkets lägenheter" (Onödig info enligt mig). Metro publicerade i dag en artikel skriven av TT där det (förutom att våldtäkten skedde i en av Migratonsverkets lägenheter) står att "I Migrationsverkets boende, där omkring 180 personer bor i separata lägenheter, stöttas i dag de asylsökande av frivilligorganisationer och kyrkan" samt "Enbart en av de fem häkade männen är inskriven som asylsökande". Är det bara jag som tycker att ovanstående citat triggar främlingsfientliga grupper? Enligt min uppfattning är det just citat som dessa som leder till ignoranta uppfattningar och kommentarer som: "Det är såhär de här otacksamma invandrarna tackar Sverige" osv. Hur är informationen i citaten betydelsefull? På vilket sätt är våldtäktsmännens etniska bakgrund relevant i beskrivningen av brottet?

Jag tycker inte det är konstigt att det till följd av mediernas rapportering kring våldtäkten i Småland blev "spårade" främlingsfientliga diskussioner på olika forum på nätet. Däremot tycker jag det är konstigt att till exempel Aftonbladet dagen efter rapporteringen publicerar en krönika om att "rasisterna använder siffrorna fel". Jag tycker visserligen att den krönikan var bra. Men samtidigt tycker jag att det är dubbelmoraligt att å ena sidan trigga främlingsfientliga grupper genom att skriva på ett sätt som bidrar till deras tänk å andra sidan publicera en text om att de tänker fel.

Svenska mediers spelregler
I de etiska spelreglerna för press, radio och TV står det under publictitetsregler att: "Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande". Även om medierna i ovanstående fall inte har skrivit exakt vilken nationalitet våldtäktsmännen har tycker jag de bryter mot denna spelregel bara genom att nämna att någon eller några av våldäktsmännen är av annan nationalitet än den svenska. Speciellt då det inte har någon relevans för brottet och leder till missaktande mot en stor grupp i det svenska samhället, nämligen invandrarna som förövrigt inte är en homogen grupp.

Invandrare i medier
Något annat jag har tänkt på kring det här med "vi svenskarna och dom invandrarna" tänket i medierna är att individer oftast är "svenskar" i medierna så länge de gör något bra eller är i offerposition. Om min pappa som är invandrare skulle bli kidnappad i ett annat land skulle han benämnas som "svensk kidnappad i Tyskland". Om min pappa skulle göra något storartat som att leda skytteligan i NBA skulle han vara "Svensken leder skytteligan" i medierna. MEN om min pappa skulle råna en bank skulle han om inte i rubriken så i texten på något sätt vara "svenskeritreanen". Varför är det så? Varför benämns invandrade svenskar bara som svenskar i medierna när det rör sig om något positivt eller de är i offerposition?

/m.

måndag 5 december 2011

Googla er ofta!

Att arbetsgivare googlar ens namn för att kolla vem man är och vad man har hållit på med är ju ett faktum, eller hur? Tänk er då att ni googlar ert namn som är unikt och det kommer upp länkar till en porr/knullkontaktsida. Vad gör man?

I går kväll hörde min vän av sig i ren och skär panik. PANIK. Hon hade googlat sitt namn och helt plötsligt dök hennes namn upp i länkar till en porr/knullkontaktsida. Hennes namn stod i länkar till "nakenbad", "bögnoveller", "fittmassage" osv. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till och var uppriktigt panikslagen. Speciellt då hon är den enda som heter det hon heter.

Noll kontroll
En stor del av gårdagskvällen gick åt att dels försöka få kontaktuppgifter till porr/knullsidan, dels försöka kontakta google på något sätt. Allt för att få bort kopplingen till porr/knullsidan för tänk om någon annan bestämde sig för att googla hennes namn? En vän, lärare eller arbetsgivare... ska då det första denne ser vara hennes namn i samband med bögnovell, fittmassage osv.?! Det obehagligaste är att hon är alldeles unik med hennes namn. Ingen i Sverige har samma namn som henne så de som googlat upp henne hade med andra ord inte kunnat anta att det handlade om någon annan än just henne. Ännu obehagligare är egentligen att hon ALDRIG ens hört talas om den där sjuka hemsidan. I en mejlkontakt med hemsidan fick vi reda på att någon på hemsidan har sökt på hennes förnamn som är vanligt. Men eftersom hemsidan samarbetar med Google och hon finns på Google med för- och efternamn kom hela hennes namn upp som ett sökalternativ på porrsidan. Därefter har personen på porrsidan sökt/klickat på hela hennes namn.
Problemet löst
Läskigt nog har man som individ knappt någon kontroll över det stora www, men ändå kan det som står om oss där vara avgörande för vår framtid. Även när vi inte har något med innehållet att göra! Min uppmaning till er är därför att googla ert namn ofta. För helt ärligt det kan komma upp HELT sjuka grejer som ni defintivt inte vill associeras med. Min vän blev i alla fall av med problemet genom att kontakta porr/knullsidan och be dem ta bort sökningen på hennes namn från hemsidan. Det kanske dröjer en månad innan det försvinner. Men en månad är väl bättre än all framtid tänker man, samtidigt som det egentligen är att nöja sig med "lite". För helt ärligt, varför ska man behöva utsättas för det här överhuvudtaget? Det är ju inte hennes fel!!!

/m.

måndag 21 november 2011

Att vara eller inte vara...

Enligt ordlistan är invandrare en person som vandrat in i ett land. Men många ungdomar med utlandsfödda föräldrar ser sig själva som invandrare. Hur kommer det sig?

För några dagar sedan satt jag och en ny vän till mig och diskuterade begreppet invandrare. Båda vi kom fram till att många ungdomar ser sig som invandrare. Inte för att ungdomarna menar att de vandrat in till ett land, utan för att de tycker att de faller in under vad de tycker är ett invandrarsätt. Vart kommer detta "invandrarsättet" ifrån?

Invandrare: ett sätt att vara
Min uppfattning: Att vara invandrare handlar inte bara om vem som har vandrat in var, utan det är ett sätt att vara. Tyvärr, tycker många barn till utlandsfödda att invandrare är ett "negativt" sätt att vara. Att vara duktig i skolan, bry sig om studierna, bo utanför förorten, plugga vidare eller jobba med bra jobb är inte att vara "invandrare" eller "blatte", enligt många barn till utlandsfödda. Jag gick i en skola med många barn med annan etnisk bakgrund än svensk. Var man ambitiös i min skola eller pratade svenska utan att bryta eller blanda med slang blev man kallad för nörd eller "svenne". Det passade liksom inte att en med invandrarbakgrund gjorde det.  Och så är det även i det övriga samhället. Håller man inte en "låg standard" är man för bra för att vara invandrare eller ha invandrarbakgrund. Folk tror att man är adopterad eller något. Men det sorgligaste med hela den här grejen är att barnen till dem faktiska invandrarna begränsar sig själva genom att måla upp eller leva upp till ett negativt invandrarsätt. Men frågan är om det är de som har kommit på detta invandrarsätt eller om de bara lever upp till fördomar?

Lev inte upp till fördomarna
Många gånger undrar jag vart de här osynliga "invandrarnormerna" kommer ifrån. Helt ärligt tror jag inte de från början kommer från barn till invandrare, utan grundar sig på de fördomar som existerar i samhället i stort. Många ambitiösa ungdomar som är födda i Sverige, men har utlandsfödda föräldrar kan få svårt att komma in i olika branscher på grund av deras ursprung. Av någon anledning tror en del arbetsgivare att utländsk ursprung är en nackdel, även om fler arbetsgivare börjar inse att det även kan vara till en fördel. Samhället, framförallt arbetsmarknaden likställer ofta svenskar med invandrarbakgrund med invandrare så egentligen är det inte så konstigt att många svenskar med invandrarbakgrund gör samma sak.

EXEMPEL 1 - handledaren och jag
När mitt reportervikariat tog slut sökte jag mig till Arbetsförmedlingen Kultur och Media. Vid första mötet med min handledare satt vi och tittade på mina möjligheter att få jobb. När handledaren fick reda på att jag har mitt ursprung i Eritrea och talar flytande tigrinya började hon puscha för att jag skulle leta jobb som tolk. Hon "glömde" bort eller snarare ignorerade att jag utbildat mig till journalist i tre år. Varför skulle jag i första taget nöja mig med ett jobb som jag inte hade behövt utbilda mig till? Först kan man ju titta på möjligheterna att få ett jobb som det jag utbildat mig till och efter ett tag börja leta alternativa jobb. Det tycker jag i alla fall. Men hon tyckte redan vid första tillfället att jag skulle arbeta som tolk. Fan vad arg jag blev. Det kändes som att handledaren inte alls såg förbi mitt ursprung, även om hon kanske bara ville att jag skulle få ett jobb snabbt, vilket i sig är illa. Helt ärligt om jag vore etnisk svensk som kunde flytande tigrinya hade hon verkligen som första alternativ uppmanat mig att söka jobb som tigrinyatolk då? Eller hade hon först och främst försökt hitta lämpligt jobb som det jag utbildat mig till? Jag tror att svaret är nej på första frågan och ja på sista frågan. Men vad vet jag...

EXEMPEL 2 - stängda dörrar för vissa
En högt uppsatt tjänsteman på Arbetsförmedlingen höll föredrag i dag. Han pratade bland annat om teknikbranschen. Han berättade att ett/flera (osäker) företag hade vänt sig till Arbetsförmedlingen för att företaget behövde 3000 ingenjörer. Trots det stora behovet råder det enligt honom stor arbetslöshet bland utbildade ingenjörer. "Det låter ju skumt, hur kommer det sig?", frågade jag. En av hans förklaringar var: "Det finns stora grupper som inte blir insläppta. Till exempel invandrare som har kvalificerad utbildning". Han förklarade aldrig varför eller vad han menade med invandrare, om det faktiskt rörde sig om faktiska invandrare eller svenskar med annan etnisk bakgrund. Men jag fick känslan att han menade både och. Egentligen spelar det ingen roll. Min poäng är att arbetsgivarna i detta fall ser invandrarbakgrund som nackdel och inte kan se förbi det. Invndrarna och svenskar med invandrarbakgrund har en utbildning som visar att de har den kunskap som behövs. Varför ska de då inte få jobb de är kvalificerade till?

Samtidigt som ens etniska bakgrund eller ursprung många gånger är till ens fördel är den ännu fler gånger till ens nackdel, tror jag. Ovanstående exempel är en glimt av den fula verkligheten. Det är inte alltid människor på arbetsmarknaden ser förbi ens ursprung om det är annat än etnisk svenskt. MEN om man som invandrare eller svensk med invandrarbakgrund låter sig slås ner av fördomar och det faktum att det kan vara svårare att ta sig fram än för den etniskt svenske kompisen gör man varken sig själv eller andra i ens position en tjänst. Du ska inte klättra ner för någon karriär- eller beteendetrappa bara för att "sånna som du" inte förväntas vara högt upp på trappan. Bara du kan avgöra din framtid. Som min nyfunna väninna sa: "Du blir inget för att någon säger att du är det. Du blir något när du övertygar dig själv om att du är det".

P.S Uttrycket "andra generationens invandrare" borde förbjudas. De individer som uttrycket avser är inte ens invandrare!!!

"Laundry is the only thing that should be separated by color"
/m.

lördag 19 november 2011

Hederskultur är INTE hedersmord

Hedersmord är bara en del av hedersproblematiken. Hedersproblematiken är bara en del av hederskulturen. Så varför likställer de flesta av oss hederskultur med hedersmord och hedersmord med hedersproblematik?

En av mina bästa vänner är snart socionom och skriver uppsats om hederskultur och hedersproblematik. Eftersom vi båda har läst boken "Varför mördar man sin dotter?" och är allmänt intresserade av hederskultur och hedersproblematik blir det en hel del diskussioner kring båda begreppen. Något som vi båda tycker är synd (som även författarna av boken kommit fram till) är att hederskulturen ofta likställs med hedersproblematik av olika slag. Låt mig förklara...

Olika begrepp som blandas ihop
När det i samhället eller medierna talas om hederskultur är det oftast i minst sagt negativa sammanhang. Till exempel när en flicka blivit mördad och det har begåts ett så kallat hedersmord. Hedersmord är en del av hederskulturen jag påstår inget annat. Men att hederskultur oftast tas upp i hedersproblematiska sammanhang gör att den vackra sidan av hederskulturen kommer i skymundan, eftersom hederskulturen flyter in i begreppet hedersmord - Heders(kultur)mord. Detta tycker jag är synd, speciellt då jag är bekant med den vackra sidan av hederskulturen.
    Att likställa hedersmord med hedersproblematik är också fel. Hedersmord är ett sätt som hedersproblematiken tar sig i uttryck. Men det finns även flera sätt till exempel att unga kvinnor förbjuds att gå ut att festa, vara ute sent, ha pojkvänner (oavsett ursprung), måste vara gifta för att ha sex osv. Hedersmord är oftast ett resultat av när en kvinna vägrar acceptera förbud inom hederskulturen. Så återigen hedersmord är inte hedersproblematik. Snarare en del av hedersproblematiken och en följd av ett trotsande av vad jag tycker är hederskulturens fula sida.

Hederskultur: ett liv i kollektiv
Att leva i en hederskultur är som min vän säger "att leva i ett kollektiv där man ger och tar". Familj och släkt lever tätt, ställer upp och tar hand om varandra på sätt som kanske ses främmande ur ett ickehederskulturperspektiv.

Exempel 1: Ungdomar har respekt för sina äldre genom att bland annat "nia" dem och ställa upp när de behöver någon tjänst. Det spelar ingen roll om ungdomen inte orkar. När en äldre ber den unge att göra något kommer den unge fínna ork att göra det. Jag tycker det är fint att det är tryggt och inte ensamt att åldras i hederskulturen.
Exempel 2: Äldre bröder och systrar ser efter sina yngre syskon genom att exempelvis skjutsa hem dem efter en utekväll på stan så att de kommer hem säkert. Om det äldre syskonet inte har tid att hämta det yngre skickar syskonet en kompis eller släkting för att hämta den yngre brodern eller systern.
Exempel 3: En släkting i hederskulturen är inte bara en person som delar ditt blod, utan det kan vara en person som under en lång tid delat din familjs bördor. En man som är uppvuxen med din pappa är din farbror även om din pappa och han varken har samma mamma eller pappa.
Exempel 4: Vid alla livets stora festtillfällen till exempel studenten, examen, bröllopet, förlovningen m.m. ordnas det ofta stora fester dit hela kollektivet (släkten och vännerna) är inbjudet.
Exempel 5: Om någon från samma land går bort går man på begravningen även fast man inte direkt kände personen, allt för att visa dem sörjande sitt stöd.
Exempel 6: Har man planerat ett bröllop och någon som skulle varit bjuden hastigt går bort skjuter man troligtvis upp bröllopet, vilket är fint för att det visar på omtanke. Dessutom behöver den bortgånges närmaste släkt inte sörja ensam, utan man stöttar och delar dess sorg.

Kort sagt: En person i kollektivet är aldrig ensam. Om någon i kollektivet sörjer, sörjer alla. Om någon i kollektivet firar något, firar alla. Listan över positiva saker med hederskulturen är lång. Men få, om någon, av oavanstående saker nämns i medierna och debatterna kring hedersmord och hedersproblematiken, vilka är de enda sammanhangen som begreppet hederskultur tas upp överhuvudtaget. Självklart kan kollektivlivet och den ovannämnda omtänksamheten förvandlas till något riktig hemskt som fysisk och psykisk misshandel och kanske till och med mord. Men jag vill bara poängtera att den kollektiva omtänksamheten ibland faktiskt bara är ren omtänksamhet.

P.S Jag ska be min vän skriva ett inlägg om hedersfrågan för hon har mycket kunskap och lika mycket om inte mer tankar och åsikter.

"We do not see things as they are, we see them as we are"
/m.

onsdag 16 november 2011

Våld i lagens namn

Idrottsklubben du säger att du stöttar förlorar pengar och/eller matchpoäng på dig. Du kostar samhället onödigt mycket resurser. Civila och motståndare fruktar dig. Du kallar dig för supporter. Men vem är det du "supportar" egentligen herr huligan?

Jag kan verkligen inte förstå mig på huliganer. Människor som dör och dödar för en klubb som inte ens vet om att de finns. Människor som av så kallad kärlek till ett lag beteer sig svinaktigt och våldsamt. Heja på ditt lag och gå hem! Varför känner du att du måste göra så mycket fysiskt ljud av dig? Fattar du inte att din "kärlek" till laget och/eller huligankulturen kostar samhället mycket pengar? Pengar som lätt skulle kunna läggas på att göra världen säkrare för många du bryr dig om. För någon annan än dig själv måste du väl ändå bry dig om, eller?

Onödiga, men nödvändiga resurser
Huliganismen har inte bara en negativ påverkan på samhällets ekonomi, utan även många idrottklubbars ekonomi. Huliganer gör inte direkt klubben eller spelarna en tjänst när de beter sig som de gör. Tvärtom, de är så långt ifrån supportrar som man kan komma. I stället för att stödja sin klubb, ruinerar de den. Inte bara på pengar, utan i vissa fall även på matchpoäng. Så vem är det huliganer tror att de gör en tjänst? Vad fan hjälper det laget att du herr huligan dödar eller misshandlar en som hejar på ett annat lag? Tror du verkligen det gör skillnad att du tystat en av tusentals andra röster som hejar på det laget? Eller nej du kanske bara blir hypad av det faktum att du har anledning att leva rövarliv på stan, utan att människor tycker du är konstig? För huligankulturen "är ju som den är... inte mycket att göra något åt". Om du nu är sugen på att leva rövare var åtminstone man eller kvinna nog att göra det i ditt namn och inte i klubblagens namn.

Jag blir orolig och upprörd när jag tänker på hur mycket polis- och andra räddningsresurser det läggs på att stoppa huliganvåldet, speciellt inför derbymatcher. Vore det inte bättre om samhället kunde lägga de resurserna på annat än huliganism som måste vara det onödigaste typ av våld och stök som finns? Tänk om det under en derbymatch skulle ske ett jordskred eller någon annan stor olycka. Fatta vad desorienterade hundratals poliser hade varit...

"Think before you act"
/m.

måndag 14 november 2011

Begreppet fördom

En fördom är en ogrundad uppfattning oavsett om den är positiv eller negativ. Men varför används begreppet oftast när den ogrundade uppfattningen är negativ?

Enligt ordböcker är fördom en ogrundad uppfattning, det vill säga en uppfattning som inte är baserad på en verklighet som majoriteten är överrens om eller är vetenskapligt berättigad. En fördom är således en fördom även i de fall då den ogrundade uppfattningen är positiv. Så varför likställer vi oftast begreppet fördom med främlingsfientlighet av olika slag?

Farliga antaganden
Eftersom inget vet allt bär alla människor på fördomar. Olika sorters uppfattningar som inte stämmer överrens med verkligheten. Problemet med fördomar och orsaken till att de blir farliga är att alldeles för många tror att deras ogrundade uppfattningar är kunskap. Dessa människor försöker därför inte söka svar som dementerar eller bekräftar fördomen. Gör man inte det är det svårt att omvandla fördomen mot kunskap. Omvandlar man inte fördomen till kunskap bär man på åsikter kring något som kanske inte ens stämmer. Har man åsikter om något så handlar man också enligt ens eventuellt falska antagande, vilket lätt kan bidra till förödande konsekvenser. Onödigt eller hur?

Fördomar uppstår även internt
Jag upplever även att många av oss oftast använder ordet fördom som ett antagande som bara är främlingsfientligt. Men det stämmer inte heller. Många fördomar kommer även inifrån.

EXEMPEL 1 - Hederskulturen och jag
Då jag har mitt ursprung i ett land som är del av en så kallad hederskultur trodde jag mig veta mer om hederskulturen och hedersproblematiken (två olika saker!) än jag faktiskt gjorde. Jag hade många fördomar kring bland annat varför hedersmord begås och av vilka de begås. Men sedan så läste jag boken "Varför mördar man sin dotter?" och fick en helt annan bild av hederskulturen och framförallt hedersproblematiken än den jag hade från början. Det faktum att jag hade så många fördomar trots att jag har mitt ursprung och är uppvuxen med föräldrar och kompisar som är uppvuxna i hederskulturer visar att fördomar inte bara kommer utifrån, utan även inifrån. Det tycker jag är viktig kunskap i diskussionen kring användningen av begreppet fördom.

Positiva fördomar är också farliga
Oftast pratas det om att negativa fördomar är farliga, men även positiva fördomar är farliga. Exemplvis kan man som väljare få för sig att det går bättre för det parti man vill ska vinna valet bara för att skriverierna kring det partiet har varit positiva. Om man då låter bli att rösta på det partiet bara för att man tror att det kommer gå bra för dem i alla fall så har man ju agerat negativt utifrån en positiv fördom.

Så hur bekämpar vi våra fördomar? Jag tror det är omöjligt att helt bli fri från fördomar. Försvinner några kommer några andra och så fortsätter det. Men i de fall man ska agera (debattera, tycka, besluta m.m.) utifrån ett antagande man är osäker på är det viktigt att fråga sig själv om man har tillräckligt med kunskap för att agera på ett eller annat sätt. Det är viktigt att inte övertyga sig om att ens uppfattning är sanning. I stället bör man leta efter den sanning som existerar utanför oss. Men för att se den måste vi erkänna att våra antaganden är just antaganden och ta reda på om de stöds av den sanning och verklighet som existerar utanför oss. Genom att göra ovanstående bidrar vi till en bättre värld!

"Prejudice comes from being in the dark; sunligt disinfects it"
/m.

lördag 12 november 2011

Ärlighet eller elakhet?

Ärlighet i all ära. Men att vara ärlig om minsta lilla är långt ifrån nödvändigt, snarare irriterande.

Jag har alltid varit en förespråkare för ordspråket "hellre sårad av en sanning än glad av en lögn". Men jag tycker ändå det måste finnas en gräns för människors så kallade ärligheten. Ibland förvandlas ärligheten nämligen till elakhet och/eller överlägsenhet.

Ordmissbruk på hög nivå
Jag kan känna att mäniskor ofta missbrukar ordet "ärlighet". För mig är att vara ärlig att tycka något när man blir ombedd att tycka något. Ber jag om din åsikt får jag såklart tåla den även om jag blir missnöjd över den för att den är oväntad eller inte är enlighet med det jag vill höra. Men i de fall jag inte ber om din åsikt och är nöjd med vad jag har på mig och hur jag har på mig det behöver du faktiskt inte kommentera om det inte är något extremt. Och i de fallen kan du göra det på ett respektfullt sätt. Bädda inte in din elaka åsikt i frasen "Om jag ska vara ärlig så..." när det inte är någon som har bett dig vara ärlig.

Onödiga kommentarer
Människor tycker alldeles för mycket, alldeles för ofta och alldeles för högt. Jag kan störa mig på kommenterar som "Men det där kan du inte ha på dig". Jo det kan jag annars skulle jag väl inte ha haft det? Och ännu värre kommentarer som "Den där ska man ha med den där". Vem fan har bestämt det? Varför kommenterar vi varandras klädslar som att det finns ett rättaktigt och felaktigt sätt att klä sig? Visst kan man klä sig på sätt som anses oanständigt eller provocerande på annat sätt, men det är inte mer fel än att personen inte har en "mainstream" look. För om fler körde på personens look hade den inte ansetts som provocerande längre, snarare trendig. För bara några få år sedan ansågs det nog "trashigt" att ha genomskinliga tröjor med bara bh under. I dag är det mer eller mindre standard ute på krogarna.

Osynliga måsten
Det stör mig att det finns normer för allt, även det som det inte behöver finnas normer för. Ett exempel på överflödiga normer är att man "ska ha" klocka på vänster handen. Det finns det säkert en logisk förklaring till, men om jag nu vill ha min klocka på höger hand ska inte det vara okej? Ett annat exempel är att man "ska ha" förlovningsringen på vänster ringfinger. Det här är ett långdraget exempel, men jag vill bara visa på principen. En förlovningsring har man för att man är förlovad. Har man ringen på höger ringfinger kanske människor inte förstår att man är förlovad. Men vad gör det? Du kommer fortfarande vara förlovad, ringen kommer fortfarande vara en förlovningsring och saknar varken värde eller betydelse för att den sitter på "fel" finger.

Bara för att man inte ser vad vi heter direkt när man ser oss betyder det liksom inte att vi inte heter det vi heter. Återigen långdraget exempel, jag vet. Men jag vill bara poängtera att människor ibland ska få ha på sig vad de vill hur de vill. Så länge de själva är bekväma i det. Speciellt i de fall då prylen (se exempel ovan) fortfarande har samma funktion. Får man tycka vad man vill ska man väl ändå få se ut hur man vill. Vad är skillnaden? Förutom att åsikter är osynliga och utseendet är synligt är både utseende och åsikter olika sätt att utrycka sig på.

"You can tell more about a person by what he says about others
than you can by wat others say about him."
/m.

torsdag 10 november 2011

Politisk omognad

Tyck vad du vill. EXAKT vad du vill. För det har du fri- och rättigheten att göra. En fri- och rättighet som många dör för i flera andra delar av världen. Därför ber jag dig att inte spotta på dina politiska möjligheter genom att anpassa din åsikt efter umgänge.

Det finns inga ord för hur mycket jag stör mig på människor som har olika och motsägelsefulla "starka" politiska åsikter i olika umgängen. Jag ser nämligen ingen anledningen till att de inte ska kunna yttra sin åsikt, trots att den strider emot umgängets åsikter. Förutom risken att bli mindre populär såklart.

Mindre populär VS. Död
De flesta som inte vågar ge uttryck för sina egentliga åsikter gör antagligen inte det på grund av rädsla för att frysas ut. Kort sagt, för att de prioriterar "populäritet" bland andra högre än kärlek till sig själva. Att stå för sin politiska åsikt och kämpa för den är nämligen att bry sig om sig själv. Att kämpa för en värld som man tror är bättre och därför vill leva i. Därför förstår jag inte varför man inte står för sin åsikt oavsett umgänge. Jag menar, hellre är jag ärlig mot mig själv och hatad av andra än oärlig mot mig själv och älskad av andra. Dessutom tycker jag att du ska skämmas över att du inte vågar uttrycka din åsikt på grund av risken att bli mindre populär när människor i andra delar av världen vågar uttrycka sin åsikt med livet som insats!

Feghet=politisk omognad
Håller du inte fast vid din politiska åsikt oavsett umgänge kan du lika gärna hålla din mun stängd. Du är nämligen inte tillräckligt övertygad, modig eller mogen för att yttra dig politiskt för då hade du skitit i alla andras åsikter. Din politiska åsikt tillför heller inget till debatten om den är falsk. Hur ska du kunna övertyga andra om du inte övertygat dig själv? Jag får panik att människor som formar sin åsikt efter sin omgivning har rätt att rösta och att deras röster räknas. Ännu mer panik får jag när jag tänker på att det finns människor som röstar på ett sätt bara för att de kan vara stolta över det bland vännerna. Snälla rösta inte alls om du inte vet vad du röstar för eller kan vara stolt över den värld din röst bidrar till.

"Say what you feel because those who mind don't matter and those who matter don't mind"
/m.

måndag 7 november 2011

Hopp före förväntan...

Även om vi inte direkt gör något för att få något i åtgäld tror jag att de flesta av oss förväntar sig att få samma sak som vi ger och bli behandlade så som vi behandlar andra. Varför blir vi annars så arga när vi inte får samma sak som vi känner att vi ger?

EXEMPEL: Jag ser att min min vän behöver en kursbok för att klara kursen. Jag lånar ut min bok till kurskompisen. Bara för att personen är min vän och det känns bra att hjälpa när jag kan. Jag lånar således inte ut min bok bara för att jag ska få låna en bok av kamraten när det är jag som behöver det. Men jag tror ändå att jag någonstans innerst inne förväntar och förlitar mig på att min vän när jag behöver lånar ut sin kursbok till mig, vilket absolut inte alltid är fallet.

Hoppas hellre än förvänta
En sak jag har lärt mig under mina 22 år är att aldrig förvänta mig något av någon annan än mig själv. Det kanske låter lite deppigt, eller bittert. Men jag har faktiskt insett att det är onödigt att förvänta sig något av någon annan än sig själv, eftersom det inte finns någon garanti för att personer ställer upp för en på samma sätt som man ställer upp för dem. Detta verkar dock många tror, eftersom frasen "behandla andra så som du själv vill bli behandlad" sitter inprintad i ryggmärgen på de flesta av oss. Jag tror att anledningen till att vi blir djupt besvikna och upprörda när vi inte får samma behandling som vi ger är just för att vi förväntat oss att vi bli behandlade så som vi behandlat andra. Men tror ni inte att besvikelsen och ilskan hade blivit lite mindre om vi i stället bara hade HOPPATS att andra skulle behandla oss så som vi behandlar dem? Det tror jag! Därför tänker jag endast förvänta mig saker av mig själv, eftersom jag trots allt är den enda som kan leva upp till mina förväntningar.

"Disappointment is a sort of bankruptcy, 
 the bankruptcy of a soul that expends too much in expectation"
/m.

lördag 5 november 2011

"Du är adopterad va?"

Vissa tar det säkert som en komplemang när människor frågar antagande om de är adopterade. Men jag har faktiskt svårt att göra det. Tvärtom. Jag känner mig kränkt.

Jag vet inte hur många gånger människor kommit fram till mig och frågat "Är du adopterad?". Kanske är det för att jag talar svenska utan att bryta, kanske är det för att jag aldrig varit den som har haft svårt för skolan. Eller det kanske är så att människor tycker jag är "försvenskad"? Men för att bli försvenskad ska man ju ha varit något annat innan och jag är ju född och uppvuxen i Sverige. Så det är också konstigt i sådant fall. Jag vet inte vad det är med mig som får folk att tro eller anta att jag är adopterad, men något är det och det stör mig...

Att undra är ok, att anta är förolämpande
Anledningen till att jag tycker det är förolämpande att människor frågar om jag är adopterad är för att jag tycker det är fördomsfullt. För mig är att att anta att jag är adopterad samma sak som att tycka att jag är eller gör något lika bra (eller bättre) som en etnisk svensk. För låt oss vara ärliga det är inte många som undrar om man är adopterad när man inte är "ambitiös" på det man gör. Och jag menar varför skulle jag vara adopterad för att jag pratar flytande svenska, aldrig har haft svårt för skolan eller har utbildat mig till något som inte många utlandsfödda utbildar sig till? Det faktum att mina föräldrar kommer från Eritrea och inte har haft samma möjligheter som mig har bara drivit mig till att ta vara på alla möjligheter jag har fått. Jag har alltid motiverats av möjligheten att skaffa det mina föräldrar aldrig fick. Hade jag växt upp med en silversked i munnen hade jag troligvis inte varit lika motiverad. Så bli snälla inte förvånade över att jag som "invandrarbarn" presterar lika bra eller bättre än etnisk svenska personer.
                   "If only closed minds came with closed mouths..."
Till alla er som har...
undrat, antagit eller frågat om jag är adopterad. Jag är inte arg på er och varken kan eller vill ta ifrån er rätten att fråga, anta eller undra om någon är adopterad. Men jag vill bara att ni ska tänka till nästa gång ni undrar samma sak om någon annan. I stället för att fråga antagande eller ens fråga om personen är adopterad tycker jag att ni kan fråga vart personen kommer ifrån. Då kommer ni garanterat få reda på om personen är adopterad, utan att framstå som fördomsfulla!

"Prejudice is the child of ignorance"
/m.

onsdag 2 november 2011

Dålig kommunikation=patientfara

Min mamma är ingen höjdare på att prata svenska. Därför följer ofta någon i familjen med henne när hon behöver gå till läkaren. Allt för att möjliggöra bra kommunikation så att hon får en säker vård. Men vem är där för mig när kommunikationen brister för att läkaren har problem med svenskan?

Hallonbergen är en förort i Norra Stockholm där jag är  uppvuxen och bor för tillfället. På papper finns det en fungerande vårdcentral här. Men vi som bor här vet att verkligheten är en annan. Verksamheten på vårdcentralen är långt ifrån fungerande, närmare oacceptabel.

Säker vård - alltid patientens ansvar
Varje gång jag har varit hos någon läkare med min mamma frågar denne om jag ska med även till återbesöket. Eller så uppmanar läkaren henne att skaffa en tolk för att hon ska kunna förklara sina symptom så bra som möjligt och därmed få en så korrekt diagnos som möjligt. Men hur är det egentligen när det är läkaren som har svårigheter med svenskan? Skaffar läkaren en tolk så att jag kan förstå vad han säger och han kan förstå vad jag säger? Nej! Det ligger fortfarande på mig att möjliggöra en kommunikation. Jag är den som måste anstränga mig för att förstå och förklara för läkaren, oavsett om jag är där som tolk eller patient med akuta smärtor.
"KNOW safety, no injury. NO safety, know injury."
Frustration över brist på kommunikation
Flera av läkarna jag har mött på Hallonbergens vårdcentral har svårt att både tala och förstå svenska. För mig är det här ett problem. Som patient känner jag mig absolut inte trygg när jag får en diagnos baserad på en taskig kommunikation mellan mig och läkaren. Jag menar inte att ala läkare ska ha flytande svenska, men jag tycker ändå de ska kunna förstå vad jag säger och kunna få mig att förstå vad de säger. Hade jag varit den med kraftig brytning hade läkaren antagligen inte undersökt mig eller vågat ge mig en diagnos förrän jag skaffat en tolk. Varför kan jag då inte förvänta mig samma sak? Att doktorn skaffar en tolk innan han ger mig en diagnos. Det är ju samma krav som läkare uppmanar patienter de inte kan kommunicera med . En bra vård är ju resultatet av en god kommunikation så varför ska det vara skillnad på om det är patienten eller läkaren som "försvårar" kommunikationen?

                               "Chance takers are accident makers"

Riskfri vård?
Jag förstår att inte alla läkare som bryter kraftigt kan ha en tolk vid sin sida. Det hade antagligen kostat för mycket. Men jag har faktiskt ingen annan lösning på problemet. Hursomhelst tycker jag inte det är rätt att jag på en svensk vårdcentral ska behöva anstränga mig språkligt och teckna med händerna för att förklara vad jag har för symptom. Hur stor är inte risken att bli missförstådd? Jag vill ju bara bli tillräckligt förstådd för att få rätt vård. Är en säker vård för mycket att begära när man betalar tid och pengar för den?

"Safety first is safety always"
/m.                  

tisdag 1 november 2011

It's ALL fake

Att människor slänger ur sig negativa kommentarer om en person som bär falska märkeskläder och accessoarer är inte så konstigt. Personen försöker ju ge en bild av att vara något denne inte är. Men samtidigt går det runt tusentals personer med löshår varje dag, utan att de får en enda elak kommentar. Vad är grejen med det?

Även om jag tycker att man ska vara och se så naturlig ut som möjligt försöker jag att inte bry mig om andra människors val (misslyckas ibland). Men enligt min uppfattning anser de flesta människor att det är negatitvt att försöka vara och se ut som något man inte är. Om man nu ska döma undrar jag om det inte värre att ha ett falskt utseende än att ha falska accessoarer? Är det inte värre att konstant gå runt med falska/fixade kroppsdelar än att bära en falsk Gucciväska då och då?

Same, same but different
MIN uppfattning 1: Att då och då gå runt med falska märkeskläder anses skämmigt, eftersom personen försöker visa att denne har råd med märket fastän denne inte har det. Personen försöker således visa upp något denne inte har, nämligen pengar.
MIN uppfattning 2: Att dagligen gå runt med falska/fixade kroppsdelar är mer accepterat, vilket är konstigt. En person som har löshår eller falska bröst försöker ju också visa upp något denne inte har, på samma sätt som personen som bär falska kläder och/eller accessoarer.

Många av oss fixar till vårt utseende med verktyg, allt ifrån smink till botox och sillikon. Allt för att se ut som något vi inte är naturligt. Därför tycker jag det är viktigt att vi har det här i åtanke när vi dömer en person för att den försöker se rik ut fastän personen inte är det "naturligt".

Varför är det "värre" och mindre accepterat att försöka se rik ut än att försöka se snygg ut?

"Other people's opinion of you does not have to become your reality"
/m.

söndag 30 oktober 2011

Barn är små vuxna

Vi lever i en tid då barn är vuxna. Dels för att de själva har för bråttom, dels för att samhället knuffar dem till vuxenlivet.

När jag för någon månad sedan gick runt i en klädbutik såg jag en ung flicka vandra längtansfullt bland underkläderna. Borde inte flickan i stället tjata på sin mamma att köpa kläder med Hello kitty tryck eller liknande?

Vuxna utseende- och beteendemässigt
I dag ser barn ut som vuxenminiatyrer, vilket inte är så konstigt när barnkläder och skor endast är mindre storleksmässigt och inte utseendemässigt. Många barnkläder och skor är inte alls lämpliga för barn kan jag tycka. Ett exempel är barnkläder som har en djup urringning eller trekantsbikinin. Vad är grejen med att ha urringning eller trekantsbikini när man inte ens har färdigutvecklade bröst?

EXEMPEL- Den nya skolan
En orsak till att barn beteer sig vuxet är för att samhället tvingar dem till det. När jag gick i skolan var de tidiga skolåren inte alls så seriösa som de håller på att bli nu. Till exempel började jag få betyg när jag började årskurs 8, vilket har ändrats nu då barn får betyg från årskurs 6. Jag tycker det är sjukt fel att barn börjar få betyg så tidigt. Att det inte längre är tillräckligt att de presterar sitt bästa för att deras prestation måste vara bättre än någon annans bästa. Med betyg kommer tävlingsinstinkten då konkurrensen hårdnar och viljan att hjälpas åt minskar.  Eleverna tvingas således klara sig själva på ett sätt som man gör när man är äldre. Dessutom gör betyg att elever stämplas som "F-barn", "A-barn" m.m. Ju tidigare man får en stämpel, desto svårare det blir att sudda ut den. I stället fortsätter man leva upp till den, vilket är sorgligt. Den som har en högre betygsstämpel kommer gå in i väggen på grund av pressen att nå upp till sin stämpel. Den som har en lägre betygsstämpel kommer i bästa fall jobba för en högre stämpel och i värsta fall identifiera sig med sin låga stämpel.

EXEMPEL - Youtube
En annan orsak till att barn beter sig vuxnare i dag än för bara några år sedan är att det blir allt viktigare att hitta sin talang tidigt i åldern. På Youtube florerar tusentals klipp på små barn som sjunger, rappar, dansar m.m. på sätt som vuxna gör. Att se små barn visa upp sina vuxentalanger gör att många föräldrar pressar sina barn att hitta sin vuxna talang tidigt. Jag tror även att något äldre barn som ser klippen sätter press på sig själva att bli lika duktiga på sin grej som det yngre barnet på Youtube.

Jag är otroligt tacksam över att ha haft möjlighet att vara barn när jag varit barn. Men ännu mer tacksam är jag över det faktum att mina föräldrar aldrig tvingat mig att bete eller klä mig äldre än jag varit. Tvärtom, när det behövdes, påminde de mig om att jag var barn när jag var barn!

"We worry about what a child will become tomorrow, yet we forget that he is someone today"
/m.

lördag 29 oktober 2011

Uppmärksamhetssökande eller vana?

Vi människor är verkligen skumma. Först klagar en stor del av oss på att vi är så "himla övervakade" av samhället. Men nu när det är trendigt passar det bra att bidra till ett övervakat samhälle. Vad är grejen med det?

Det finns övervakningskameror nästan överallt, myndigheter lyssnar av samtal "i syfte att öka servicekvalitén", rättsväsendet avlyssnar i större mängd samtal även om det endast är den ena partern i samtalet som är misstänkt för något brott och samtalet i sig är oskyldigt m.m Det finns säkert hundratals andra sätt vi är övervakade på, sätt som många stör sig på. Men ändå så bidrar vi till ett övervakat samhälle genom att checka-in överallt på forum som Facebook. Jag bryr mig inte om du ligger i din säng, jag bryr mig heller inte om du är på Folktandvården eller på Berns. Men du verkar bry dig om att visa mig det. Varför är det så viktigt för dig att jag ser vart du är?

Ett försök att vara rolig eller häftig
Jag tror att in-checkandet började som en rolig grej för att människor verkar tycka det är status/roligt att visa vart man är hela tiden. Framförallt om man är på ett "exklusivare" ställe. För låt oss vara ärliga, inte många checkar in på lågprisbutiker, toaletten eller andra ställen som inte anses vara "heta". Möjligtvis checkar någon in sig i sin säng, för att den tycker det är kul, vilket det inte är. Speciellt inte när hundratals andra också gör det. Jag tror att folk checkar in antingen för att de vill visa att de är häftiga som hänger på heta ställen eller bara checkar in för att visa att de hänger med i medieutvecklingen. Jag tror även att många checkar in för att de tycker att själva in-checkningen är rolig, gör det för att alla andra gör det eller har fått det som vana.

Att checka in - en vana?
Varför är det så viktigt att alla ens facebookvänner ser vad man gör och vart man är hela tiden? Räcker det inte med att man är där och gör det man gick dit för att göra? Checkar man in för att göra reklam för ställen eller för att man vill att ens Facebookvänner ska komma dit man är? Nej, jag tror inte det. Nu tror jag faktiskt att det har blivit en vana att checka in sig överallt och ingenstans, men jag tycker faktiskt det är viktigt att människor som checkar in frågar sig själva varför de gör det. Jag tycker det är märkligt att den som inte kan besvara frågan varför checkar in överhuvudaget. Eller det kanske är så att den bara gör det för att alla andra gör det?

"No one is immune to peer pressure"
/m.

onsdag 26 oktober 2011

Ångerfull på riktigt?

När många begår ett stort misstag kan de vara snabba med att be om ursäkt. Men frågan är om de ber om ursäkt för det de har gjort eller för att de har blivit tagna på bar gärning.

Det känns som att människor alldeles för ofta likställer"förlåt" med ånger, inte för den begångna handlingen, utan ånger för att de inte varit försiktigare. Tillräckligt försiktiga för att inte uppäckas av den som de har behandlat illa.

Bortförklaringar förstör ursäker
Att säga förlåt är inte samma sak som att ångra att man blivit upptäckt. Men många verkar tro det då de ofta ber om ursäkt för saker de tenderar att göra om. Dessutom bortförklarar sig människor allt för mycket i samband med att de ber om ursäkt. Är du upritkigt ångerfull finns det liksom inget att förklara. Be om ursäkt och visa din ånger med handling. När du ber om ursäkt ska du göra det för att DU ångrar den begågna handlingen och därmed inte kommer att göra om den. Du ska inte be om ursäkt för att du tror att det är den enda vägen ut ur argument eller liknande. När du har bett om ursäkt ska du även agera på ett sätt som visar att du tar avstånd från din handling. Annars kan du lika gärna behålla ursäkten för dig själv för att den saknar värde. Sann ånger är något man visar, inte säger.

"The bitterest tears shed over graves are for words left unsaid and for deeds left undone"
/m.

tisdag 25 oktober 2011

Djup vänskap=syskonskap

Syster och bror fast vi inte levt i samma mor
Jag hjälper dig utan att förvänta att du ska hjälpa mig
Vid din sida från att du var liten tills du blivit stor för att du är min bror
De säger att blod är tjockare än vatten, men vår relation har lärt mig att vatten är tjockare än många tror
Du har min och jag har din rygg därför är jag alltid trygg
Så säker som jag är på att jorden är rund vet jag att du är där för mig i varje stund
Så mycket som jag vet att du är behövd kommer jag finnas där för dig till den dag jag ligger djupt nedsövd
Du har fått mig att inse att livet är en lek så länge det finns kärlek
Att jag kan överkomma allt det svåra för att även du har en åra och hjälper mig fram genom att övertyga mig att jag kan
Din och min vänskap är sann vi finns alltid där för varann
Du håller på att drunkna, nu är det min tur att sträcka ut en hjälpande hand som ska få upp dig säkert på land
Bröst mot bröst, luta dig emot mig och finn tröst tills tårarna inte länge kväver din röst

"A true friend never gets in your way unless you happen to be going down"
/m.

Piece Of Cake

Smulpaj måste vara bland de enklaste bakelserna man kan baka. Ändå så plockar vi upp helt färdiga och halvfärdiga smulpajer från matbutikernas frydiskar och stoppar in dem i våra varukorgar. Vad är grejen med det?

I matbutikerna finns det numera inte bara färdigbakade pajer, utan även halvbakade sådana. Ekströms har fyllt fryspåsar med innehållet till en paj. Nu är det bara för konsumenten att hälla upp detta innehåll i en form och stoppa formen i ugnen. I säsongsstarten av SVT:s program Plus testar reportern Mathias Andersson Ekströms smulpaj i fryspåse. Det visar sig att denna paj tar längre tid i ugnen, är dyrare och smakar sämre än hemlagad smulpaj.

Frågan jag ställer mig är....
Varför köper man då en färdigbakad smulpaj? Inte bara att smulpaj går fort att göra, men det är enkelt också. Det är svårt att misslyckas med smulpaj om man har ett bra recept och smulpajsrecept kryllar det om på nätet. Värre än att köpa en helt färdig smulpaj tycker jag det är att köpa en halvbakad sådan. Då kan man väl lika gärna köpa en helt färdig paj, eller? Många köper halvfabrikat, men många är också kritiska mot halvfabrikat. Bland människor som kan matlagning är fryst färdiglagad mat "b-mat". Jag tror därför att människor köper halvklara pajer för att de inte vill vara personer som köper "b-mat" och därmed blir föremål för halvfabrikatskritikernas kritik. Att klippa upp påsen på båda sidorna, hälla upp innehållet i en form inger troligtvis någon sorts känsla för att deltagit i pajskapandet.

Enkelt blir enklare
Jag mår illa av hur lata vi människor har blivit även när det kommer till saker och omständigheter som inte kräver mycket av vår tid eller energi. Det finns verkligen enklare alternativa tillvägagångssätt för allt, även det som från början är enkelt. Ju fler enklare och/eller snabbare alternativ det finns, desto latare vi människor blir. Vad jag tror att den latheten kommer leda till får jag nog spara till ett annat inlägg...

"Offer the lazy an egg and they'll want you to peel it for them"
/m.

måndag 24 oktober 2011

Dubbelmoral? Japp!

Är du vän med mig på Facebook vet du att mina statusar ofta är fyllda med starka åsikter kring saker som händer i samhället. Men nu har statusutrymmet på Facebook blivit alldeles för litet för mina åsikter.

Jag är full av dubbelmoral som ens har startat den här bloggen. Det finns nog ingen som har snackat så mycket skit om bloggsfären som jag har. Men nu är jag här.

Destination interaktion
Tanken med denna blogg är att presentera mina åsikter kring olika händelser i samhället. Målet med denna blogg är att skapa  INTERAKTION mellan mig och läsarna samt mellan olika läsare. Jag tar upp mina åsikter kring ett ämne sen får ni som vill dela med er av era åsikter. Förhoppningen är att få igång någon slags diskussion mellan oliktänkande och att denna diskussion får människor att se flera perspektiv än det de hade från början.

P.S Tidigare har jag dragit alla bloggare över en kam. FÖRLÅT MIG alla seriösa bloggare som bloggar om annat än det senaste köpet, den senaste måltiden eller festutgången!

"Say what you mean, mean what you say but don't say it mean"
/m.