Även om vi inte direkt gör något för att få något i åtgäld tror jag att de flesta av oss förväntar sig att få samma sak som vi ger och bli behandlade så som vi behandlar andra. Varför blir vi annars så arga när vi inte får samma sak som vi känner att vi ger?
EXEMPEL: Jag ser att min min vän behöver en kursbok för att klara kursen. Jag lånar ut min bok till kurskompisen. Bara för att personen är min vän och det känns bra att hjälpa när jag kan. Jag lånar således inte ut min bok bara för att jag ska få låna en bok av kamraten när det är jag som behöver det. Men jag tror ändå att jag någonstans innerst inne förväntar och förlitar mig på att min vän när jag behöver lånar ut sin kursbok till mig, vilket absolut inte alltid är fallet.
Hoppas hellre än förvänta
En sak jag har lärt mig under mina 22 år är att aldrig förvänta mig något av någon annan än mig själv. Det kanske låter lite deppigt, eller bittert. Men jag har faktiskt insett att det är onödigt att förvänta sig något av någon annan än sig själv, eftersom det inte finns någon garanti för att personer ställer upp för en på samma sätt som man ställer upp för dem. Detta verkar dock många tror, eftersom frasen "behandla andra så som du själv vill bli behandlad" sitter inprintad i ryggmärgen på de flesta av oss. Jag tror att anledningen till att vi blir djupt besvikna och upprörda när vi inte får samma behandling som vi ger är just för att vi förväntat oss att vi bli behandlade så som vi behandlat andra. Men tror ni inte att besvikelsen och ilskan hade blivit lite mindre om vi i stället bara hade HOPPATS att andra skulle behandla oss så som vi behandlar dem? Det tror jag! Därför tänker jag endast förvänta mig saker av mig själv, eftersom jag trots allt är den enda som kan leva upp till mina förväntningar.
"Disappointment is a sort of bankruptcy,
the bankruptcy of a soul that expends too much in expectation"
/m.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar